Topp 3 historier du kan hitta i moderna filmer på Netflix

Många moderna filmer bygger vidare på historier som är hundratals år gamla. Ofta är det inte själva handlingen som lånas, utan sensmoralen – den lärdom eller det budskap som berättelsen vill förmedla. Gamla sagor, legender och fabler bär på teman som människor känner igen i alla tider: utanförskap, ärlighet, rättvisa och förvandling. Filmmakare plockar upp dessa välkända mönster, klär dem i nya kostymer och miljöer och serverar dem på nytt för varje generation. Här går vi igenom tre klassiska historier vars kärna du kan känna igen i mängder av filmer du kan strömma i dag – och vad de faktiskt handlar om.

Varför återanvänder moderna filmer gamla historier?

Gamla historier återanvänds för att de redan har bevisat att de fungerar. En berättelse som levt vidare i hundratals eller tusentals år har gjort det av en anledning: den säger något sant om hur människor är och hur vi lever tillsammans. När en manusförfattare bygger på ett sådant mönster får filmen en stabil grund att stå på, samtidigt som publiken känner igen sig utan att alltid förstå varför.

Begreppet sensmoral betyder den lärdom eller det budskap som en berättelse vill förmedla. I en saga eller fabel är sensmoralen ofta tydlig och uttalad, medan den i en modern film ligger inbakad i handlingen. Samma grundidé kan alltså dyka upp i en animerad barnfilm, en romantisk komedi och ett allvarligt drama – bara formen skiljer sig åt. Det är därför en enkel folksaga kan kännas lika aktuell i dag som när den berättades första gången.

En annan förklaring är att dessa berättelser tillhör det som brukar kallas den kollektiva folksjälen – gemensamma historier som förs vidare mellan generationer. När en film anspelar på en sådan historia behöver den inte förklara allt, utan kan luta sig mot något publiken redan bär med sig. Det gör berättandet effektivare och ger filmen ett djup som annars hade krävt mycket mer tid på duken.

Den fula ankungen – sagan om utanförskap och förvandling

Den fula ankungen är en konstsaga skriven av den danske författaren H.C. Andersen och den fula ankungen gavs ut första gången 1843. Sagan trycktes i samlingen Nye Eventyr i Köpenhamn i november 1843, även om titelsidan enligt tidens sed daterades till 1844. En konstsaga betyder att den är författad av en namngiven person, till skillnad från folksagor som vuxit fram muntligt utan känd upphovsman.

Vad handlar Den fula ankungen om?

Den fula ankungen handlar om en fågelunge som inte liknar sina syskon. De andra ankungarna är små, gula och ulliga, medan huvudpersonen beskrivs som stor, grå och ful. Han blir utstött och retad av både djuren i hönsgården och av människor, och tvingas ge sig av på egen hand. Efter en lång och ensam vinter upptäcker han till slut att han vuxit upp till en vacker svan – han var aldrig en ful ankunge, utan ett helt annat slags fågel från början. De som stött ut honom inser att de dömt honom fel.

Vilken är sensmoralen i Den fula ankungen?

Sensmoralen är att man inte ska döma någon efter utseendet eller för att hen är annorlunda. Berättelsen handlar om utanförskap, om att hitta sin rätta plats och om att det som uppfattas som en brist kan visa sig vara en styrka. Många läser också sagan självbiografiskt, eftersom H.C. Andersen själv kom från enkla förhållanden och kände sig utanför under större delen av sitt liv.

Hur syns Den fula ankungen i moderna filmer?

Den fula ankungen syns tydligast som den så kallade förvandlingsberättelsen, eller ”makeover”-tropen, i mängder av filmer. Grundmönstret är detsamma som i sagan: en person uppfattas först som obetydlig eller ful, men blomstrar och blir sedd när omgivningen till slut upptäcker hens verkliga värde. Mönstret känns igen från ungdoms- och romantiska komedier som She’s All That (1999), The Princess Diaries (2001), Miss Congeniality (2000) och Never Been Kissed (1999), och har sina rötter ännu längre tillbaka i berättelser som Pygmalion och My Fair Lady.

H.C. Andersen har dessutom påverkat film på ett mer direkt sätt. Han skrev omkring 156 sagor som översatts till över 125 språk, och flera av dem har blivit storfilmer – Den lilla sjöjungfrun och Tummelisa är två av de mest kända. Vill du se hur den sortens sagor förvandlats till film kan du läsa vår genomgång av Disney-klassikerna du inte vill missa, där många bygger på just gamla europeiska sagor.

Pojken och vargen – fabeln om lögnens pris

Pojken och vargen är en fabel som tillskrivs den grekiske sagoberättaren Aisopos (på svenska ibland stavat Esopos). En fabel är en kort berättelse, ofta med djur som huvudpersoner, som avslutas med en tydlig sensmoral. Fabeln är känd över hela världen och finns med i den vetenskapliga katalogen Perry-index, ett numrerat register över Aisopos fabler, som nummer 210.

Vad handlar Pojken och vargen om?

Pojken och vargen handlar om en ung herde som vaktar får utanför en by. Dagarna är långa och tråkiga, och för att roa sig springer han ner till byn och ropar att en varg anfaller fåren. Byborna skyndar till för att hjälpa honom, men upptäcker att det var falskt alarm. Pojken tycker det är roligt och upprepar skämtet flera gånger. Till slut tröttnar byborna och slutar lyssna. När en riktig varg verkligen dyker upp och pojken ropar på hjälp kommer ingen – och vargen tar fåren.

Vilken är sensmoralen i Pojken och vargen?

Sensmoralen är att den som ofta ljuger inte blir trodd ens när hen talar sanning. Fabeln varnar för hur förtroende byggs upp långsamt men raseras snabbt. Berättelsen har blivit så inarbetad att den gett upphov till det engelska uttrycket ”to cry wolf”, som betyder att slå falskt alarm. På svenska talar vi på liknande sätt om att ”ropa på vargen”.

Var känner vi igen temat i film?

Temat känns igen i varje film där en karaktär förlorat sin trovärdighet och inte blir trodd när det verkligen gäller. Det är ett vanligt grepp i thrillers och dramer: en person varnar för en fara som ingen tar på allvar, ofta för att hen ljugit eller överdrivit tidigare. Spänningen bygger just på att publiken vet att varningen är sann medan filmens övriga karaktärer inte tror på den. Samma mönster används i berättelser om ”vargen i fårakläder”, där faran göms bakom ett ofarligt yttre.

Räven och storken – berättelsen om den gyllene regeln

Räven och storken är ytterligare en fabel ur den grekiska Aisopos-traditionen och bär nummer 426 i Perry-index. Till skillnad från vad man ibland tror är Aisopos inte en författare i modern mening; fablerna fördes vidare muntligt och skrevs ner av andra långt senare. Den här fabeln nedtecknades bland annat på latin av diktaren Phaedrus och gjordes sedan ännu mer känd genom den franske fabeldiktaren Jean de La Fontaine.

Vad handlar Räven och storken om?

Räven och storken handlar om en räv som bjuder en stork på middag. Räven, som vill driva med sin gäst, serverar maten på en flat, grund tallrik. Storken kan omöjligt äta med sin långa, smala näbb och går hungrig hem. En tid senare bjuder storken tillbaka räven, men serverar maten i en hög, smal kruka. Nu är det räven som inte kommer åt något, medan storken lätt når ner med näbben. Räven får smaka sin egen medicin.

Vilken är sensmoralen i Räven och storken?

Sensmoralen är att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad – annars kan man få samma behandling tillbaka. Det är nära besläktat med den så kallade gyllene regeln. Fabeln handlar både om ömsesidig respekt och om att den som spelar andra ett spratt bör vara beredd på att själv bli utsatt för samma sak. Phaedrus latinska version avslutas just med lärdomen att den som skadar andra får räkna med att drabbas lika hårt själv.

Hur lever temat vidare i filmer?

Temat lever vidare i alla filmer som kretsar kring rättvisa, hämnd och att få som man förtjänar. Berättelser där en skurk till slut drabbas av sina egna handlingar, eller där en orättvisa jämnas ut med samma mynt, bygger på exakt den logik som Räven och storken lär ut. Också komedier använder mönstret, där ett practical joke besvaras med ett ännu smartare – publiken skrattar för att vi instinktivt tycker att den som började också bör få smaka på behandlingen.

Vilka var H.C. Andersen och Aisopos?

De tre historierna kommer från två mycket olika upphovskällor, och det är värt att hålla isär dem. Den ena är en namngiven dansk 1800-talsförfattare, den andra en gestalt från antikens Grekland vars existens är omdiskuterad.

Hans Christian Andersen

Hans Christian Andersen föddes i Odense i Danmark 1805 och dog 1875. Han var en flitig författare som skrev romaner, reseskildringar, dikter och pjäser, men minns framför allt för sina litterära sagor. Hans berättelser – däribland Den fula ankungen, Den lilla sjöjungfrun, Snödrottningen och Kejsarens nya kläder – räknas i dag till världslitteraturen och har översatts till fler än 125 språk.

Aisopos

Aisopos sägs ha levt i antikens Grekland omkring 600-talet före Kristus. Mycket lite är känt om honom, och forskare är inte ense om han ens var en verklig person. Det som är säkert är att en stor mängd korta, lärorika fabler samlats under hans namn genom århundradena. Eftersom han själv inte lämnade några skrifter efter sig bygger alla versioner vi har i dag på senare nedteckningar, bland annat av bysantinska lärde på 1300-talet.

Vanliga missuppfattningar om sagor i film

En vanlig missuppfattning är att en film måste nämna en saga vid namn för att ”bygga på” den. I praktiken är det nästan alltid tvärtom: det är mönstret och sensmoralen som lånas, inte handlingen eller titeln. En film kan vara helt modern och ändå vila på samma idé som en tusenårig fabel.

En annan missuppfattning är att dessa historier skulle finnas som färdiga filmer att strömma under sina originaltitlar. Så är det sällan. Det du hittar på en streamingtjänst är snarare berättelser vars kärna går tillbaka på sagorna – inte filmatiseringar av själva folksagorna. Att leta efter ”Pojken och vargen, filmen” ger därför inte rättvisa åt hur brett temat faktiskt används.

Många tror också att Aisopos skrev sina fabler, ungefär som Andersen skrev sina sagor. Men Aisopos fabler är en muntlig tradition som samlats och skrivits ner av andra, medan Andersens sagor är författade verk med en känd upphovsman och ett tydligt utgivningsår. Att blanda ihop dessa två är lätt gjort, men gör skillnad om man vill källhänvisa korrekt.

Slutligen övertolkas sensmoralen ibland. En fabel ger en enkel, allmängiltig lärdom – den är inte en facit för hur en specifik film ska förstås. Filmer bygger ofta vidare på flera historier samtidigt och lägger till egna lager, så kopplingen till en gammal saga är en inspiration snarare än en mall.

Så hittar du filmer och serier som bygger på klassiska historier

Det enklaste sättet att hitta den här typen av filmer är att leta efter teman snarare än titlar. När du väl känner igen mönstren – förvandlingen, den brutna tilliten och rättvisan som kommer ikapp – ser du dem överallt, från animerade barnfilmer till prestigefyllda dramaserier.

• Utgå från temat. Sök efter förvandlingsberättelser, hämndhistorier eller filmer om tillit, i stället för sagans originaltitel.
• Titta på barn- och familjefilm. Där ligger sagornas mönster närmast ytan, ofta med en tydligt uttalad sensmoral.
• Läs på om källmaterialet. Många storfilmer bygger på romaner som i sin tur lånar från gamla sagor och fabler.
• Jämför flera versioner. Att se hur samma grundberättelse behandlas i olika filmer gör mönstret tydligare.

Letar du efter konkreta tips kan du bläddra bland våra listor över Topp 3 filmer på Netflix och bra serier på Netflix, eller få en överblick över de bästa streamingtjänsterna just nu. Är du mer intresserad av vägen från text till duk har vi även en lista över böcker som blev bra filmer, där samma princip gäller: en stark grundhistoria lyfter hela filmen.

Vanliga frågor (FAQ)

Finns Den fula ankungen, Pojken och vargen och Räven och storken som filmer på Netflix?

Inte nödvändigtvis under sina originaltitlar. Poängen är att historiernas sensmoral och berättarmönster återkommer i många moderna filmer. Du känner alltså igen temana snarare än själva sagorna när du strömmar film.

Vem skrev Den fula ankungen?

Den fula ankungen skrevs av den danske författaren H.C. Andersen och gavs ut första gången 1843. Det är en så kallad konstsaga, alltså en saga med en känd, namngiven författare.

Är Aisopos en verklig person?

Det är osäkert. Aisopos sägs ha levt i antikens Grekland omkring 600-talet före Kristus, men forskare vet mycket lite om honom och är oense om han verkligen funnits. Fablerna som bär hans namn har samlats och skrivits ner av andra genom århundradena.

Vad betyder sensmoral?

Sensmoral är den lärdom eller det budskap en berättelse vill förmedla. I en fabel är den ofta uttalad på slutet, medan den i en film vanligtvis ligger inbakad i handlingen utan att sägas rakt ut.

Varför bygger så många filmer på gamla sagor och fabler?

För att historierna redan bevisat att de fungerar. De säger något sant om människan och känns igen av publiken, vilket ger filmen en stabil grund och ett djup som annars hade krävt mycket mer berättartid.